Kapitel 1: Gänget på Kråkmossen (The Crowmarsh Gang)

Det var höstmorgon. Solen hade just stigit och lyste upp naturen i hela sin färggranna höstprakt. Svante åt frukost vid köksbordet. På bordet fanns hans vanliga portion Cornflakes med jordgubbssylt, ett glas jus och ett välkokt ägg. Bakom Cornflakes-tallriken hade Svante, som vanligt, spridit ut dagstidningen. Han tyckte om att genast på morgonen få veta vad som hänt runt om världen. Under bordet hördes ett tyst jamande. Det var Fläcken, Svantes katt, som påminde honom att hon också vill ha morgonmål. Fläcken var ganska tjock – man kunde genast se att hon alltid brukat vara på plats vid matdags. Fläcken hette som hon hette, eftersom hon var helt vit förutom en stor svart fläck på pannan.

"Jo, jo, Fläcken. Trodde du att jag hade glömt dig?", sade Svante och smekte katten på huvudet. Sedan sökte han Fläckens matskål och lade dit 2 feta strömmingar som han hade i kylskåpet. Fläcken störtade genast på dom 2 läckerbitar hon fått framför sig och vräkte i dem i ett nafs. Sedan jamade hon nöjt och gnuggade sin svarta fläck på Svantes lår.

Svante var en ung man som bodde i ett litet hus med röda ytterväggar, vita fönsterkarmar och svart tak i kanten av byn Kråkmossen. Han var lång och slank med ljusbrunt hår och blåa ögon. Han jobbade som chaufför för ett företag som transporterade livsmedel till butiker i närheten. Han hade lite brottom nu på morgonen, eftersom han måste hinna och lasta bilen med grönsaker och mjölk före butikerna öppnades.

Efter att Svante ätit färdigt, slängde han disken snabbt in i diskmaskinen samt mjölken och sylten i kylskåpet, äggskalet i sopämbaret och skyndade sig till korridoren för att sätta på sig rocken och skorna. "Var snäll sen, Fläcken, medan jag är på jobbet", ropade han medan han rusade ut ur dörren mot paketbilen som var parkerad på gården. När han vände sig för att springa mot bilen, stötte han på någonting stort och hårigt. "Hej, Mommo Mu. Jag skulle gärna lite snacka med dig, men nu har jag brottom", sade Svante och rusade förbi kossan han stött på. Svante hade nämligen en svartvitprickig ko i sin trädgård. Mommo Mu var en gammal och vänlig ko med en fuktig nos, ståtliga horn, och lurviga öron. Mommo Mu tittade efter Svante, när han stängde paketbilsdörren, startade motorn och fräste iväg mot arbetet.

När bilen försvunnit bakom hörnet, sade hon "Muuuuu", och tog några ordentliga naft av gräs från den ganska långväxta gräsmattan i trädgården – den liknade egentligen mer en äng än en gräsmatta. Svantes hus hade nämligen en ganska stor trädgård, med en ordentlig gräsmatta som endast Mommo Mu skötte om, ett dike som rann igenom gården, med en damm som gjorde att trädgården hade sig en liten sjö, varifrån Mommo Mu kunde dricka färskt och välsmakande vatten. I trädgården fanns också några äppelträd, bärbuskar, samt en bussig, gammal tall. Såklart hade Mommo Mu också sitt hus – i kanten av trädgården hade Svante byggt åt henne en alldeles egen ladugård, vart hon kunde gå och sova eller för att söka regnskydd.

Samtidigt, i ett kärr i skogen nära Svantes hus hände skumma saker. En märklig figur satt vid en stobbe vid kärrkanten och jämrade sig. "oj, oj, oj" hördes det. Sedan hördes ett "uj, uj, uj, uj". "Jag är så HUNGRIG!" skrek figuren uti morgondimman, som låg och vilade på kärret. Detta var en faktiskt märklig jämrande figur. Från långt håll kunde man missta den för en groda, men när man tittade lite närmare, kunde man se, att den ändå inte var en groda. Den hade nog en grön kropp – fast med en ganska stor och fläskig svartprickig mage. Fötterna var också likadana som hos en groda – långa, starka hoppben med en tunn hinna mellan tårna. Men resten var sen redan ganska märkligt. Figuren hade nämligen grå-svarta vingar!

Och inte nog med det, dess huvud var nästan som hos en fågel – näbb och allt – fast huvudet var grönt och ögonen var stora, svarta, och runda – som hos en groda. När den jämrade sig, hängde ur fågelnäbben en lång och slank tunga ut – en utmärkt utrustning om man tycker om att fånga till exempel flugor eller myggor. Bak i kroppen syntes en tydlig  svart fågelstjärt.

Ur trädet bredvid stobben hördes en ilsken röst som sade "Håll nu äntligen klaffen, Fläskkråkpaddan. Jag orkar inte mera lyssna på det där eviga klagandet. Det har ju pågått redan i många dagar och nätter. Jag blir helt vansinnig!". Figuren på stobben svarade med en jämrande röst, "Men du vet ju, Smuffe, att jag inte kan sluta jämra mig. Jag är alltid hungrig och när hösten nu har kommit försvinner alla dom stora och fläskiga flugorna från kärret. Jag vill ha frukost nu och med detsamma". Den märkliga figuren hette alltså Fläskkkråkpaddan och den tycktes vara alltid hungrig.

Smuffe skuttade ned från trädet och satt sig på stobben bredvid Fläskkråkpaddan. Smuffe var en brun liten ekorre med en lurvig svans och ett eldigt temperament. Glimten i ögat på honom tydde på att Smuffe säkert också njöt av att ordna olika spratt nu och då. "Hoppa i kärret då och dyk dig några löjor eller vräk i dig ett dussin iglar istället för att hålla på med det där ständiga jämrandet" sade Smuffe irriterat. Fläskkråkpaddan svarade med en ynklig röst: "Min kusin håller just på att prova detta". Samtidigt hördes från pölen i mitten av kärret ett bubblande, flaxande, och hostande. En liknande figur som Fläskkråkpaddan halade sig upp på stranden och jämrade ynkligt. "Nå, va nu då?", frågade Fläskkråkpaddan. Figuren svarade; "Sorry kusin, det funkar inte. Varje gång jag öppnar näbben för att äta en igel, forsar det vatten i min mun och jag börjar hosta."

"Voj jämmer vilken klantskalle min kusin är", sade Fläskkråkpaddan åt Smuffe. "Jag vet", svarade Smuffe nedstämmt och fortsatte; "Han har nog förtjänat sitt namn – Fläskklåppaddan". Sedan skrek han åt Fläskklåppaddan att han borde fundera på att ta dom där iglarna upp på stranden före han äter dem. "Att jag inte tänkte på den saken tidigare!", svarade Fläskklåppaddan förvånat och skuttade direkt tillbaka in i vattnet. "Dethär slutar inte bra", sade Smuffe åt Fläskkråkpaddan, som svarade "Bra slutar det aldrig, när det är frågan om Fläskklåppaddan".

De satt en kort stund tysta och tittade på pölen. Snart syntes åter ett ruskigt bubblande och Fläskklåppaddan kom uppflaxandes på stranden med ett stort hostande. "Varför sade ni inget, host,  om att man inte kan andas under vattnet, host, host", hostade fram Fläskklåppaddan medan han halade sig mot stobben.

"Nu räcker det!", sade Fläskkråkpaddan. "Vi måste sticka härifrån för att hitta nåt anständigt att äta som även min klantige kusin Fläskklåppaddan kan klara av. Kom så sticker vi!". Fläskkråkpaddan steg upp. Smuffe steg upp efter honom, och Fläskklåppaddan drog upp sig på knän. "Vi sticker till byn bredvid för att se om där finns nåt käk", sade Fläskkråkpaddan och började marschera mot skogskanten följd av sina två kumpaner. Bakom skogskanten syntes en by och det första huset vid skogskanten var litet och rött med svart tak, vita fönsterkarmar och en trädgård.